Idag fyller Fredriks mormor år. Grattis på födelsedagen till dig!

Jag ligger hemma i min säng och känner mig sugen på glass, jag ska gå och undersöka frysen och se vad jag kan hitta.  

1. Jag kom tillbaka till Nola

2. Jag fick en piggelin av Fredrik

3. Jag belönade mig själv genom att köpa nya strumbyxor (sablar, det går åt pengar genom att försöka hålla mig hel)

4. Jag har fått massa kramar

5. Vädret har varit jättefint

Jag har frågat om lov att låna bilen i veckan så en tripp till Mellansel ligger planerat innom snar framtid. VERONICA, SNART KOMMER JAG!

Ny vecka imorgon, måndag.

Dags för mig att sluta vara i detta tröstlösa läge, dags att göra skillnad, it's time to put up to fight.  

Jag ska börja skriva ner fem saker som har varit bra varje dag.

1. Jag vaknade bredvid någon jag tycker väldigt, väldigt mycket om.

2. Jag tog en lång varm dusch.

3. Vi tog en sväng med bubblan ut i det fina höstvädret.

4. Per lagade min sko så nu är den hel igen.

5. Jag har inte pajat mina strumpbyxor.

Det är inte du, det är jag. Jag orkade inte stå bredvid dig och visa världen att jag ser ut som en flodhäst bredvid dig.

"Rolig tjej" tänker ni, verkar ha för lite att göra så tankarna löper amok så fort tillfälle ges. Ja, faktiskt! Fast det spelar ingen roll om tillfälle ges eller inte, tankarna löper amok dagarna i ända.

Jag är så irriterad på mig själv.

Tro mig, jag vet om vad problemet är och jag vet att något måste göras åt det, men genom att säga "Sluta fjanta dig, SLUTA TÄNK!" så är det precis som att försöka riva ett hus med knytnäven; det finns inget mer ovärt än det. Precis lika lite som det går att riva huset med din hand går det att tala om för mig att "sluta tänk" är en bra lösning ; Så GÖR DET!

Jag sätter mig inte hellre på rummet och stirrar ut genom fönstret, en sån människa har jag aldrig varit och kommer inte heller bli, men jag vågar inte heller stå rak i ryggen med blicken fram och socialisera mig med främmande. Därför blir det trygga rummet utan ögon som tittar på mig stället jag väljer att gå till. Det känns som att ryggen kröks och min blick letar sig ner mot golvet varje gång jag behöver visa mig bland människor. Människor som kan läsa av mina svaga sidor som om de stog på neonskyltar. Människor som ser alla mina fel klart som kristall.

Jag känner mig som en kanin bland ett gäng rävar, fasten än jag innerst inne tror att så inte är fallet kan jag inte stolt kliva in och bete mig som en människa som älskar sig själv. (Felet är förstås inte ANDRA människor, de är nog kaniner precis som jag, eller så är jag en räv precis som dem. Men jag har visst blivit en räv med en kanins psyke.)

Där har vi nog satt huvudet på spiken.

Som jag sagt förut så tror jag att för att över huvudtaget få spela i andra människors "liga" så måste jag uppfylla alla krav jag har på mig själv. Ni kanske tänker att eftersom jag VET så mycket om VARFÖR jag är och gör som jag gör så borde jag väl kunna ta tag i det. Men det är jättesvårt som kanin att försöka likna en räv..

- Det tar stopp när jag försöker, jag kan tänka hit men sen dyker det upp en stor mur framför mig som är way to high för att kunna klättra över. Muren har varken trappsteg eller linor som jag kan ta hjälp av. Snarare så att muren är täckt med ett slajm som gör det svårt att klättra upp och framför muren är en stor pöl kvicksand i vilken jag för varje försök sjunker ner i. - Jag sjunker inte ner djupare, utan jag hamnar tillbaka på samma nivå som tidigare.

Jag ville bara förklara mig. Jag är inte så här egentligen!

Du är så fin när du ligger där och sover. Här sitter jag på din datorstol och sneglar över axeln för att se att du inte vaknar av mitt knappande på tangentbordet. Jag är så glad att du är du.

Tack för all pepp-talk och uppmuntran som ni skickat till mig via kommentarer här på min blogg! Det är så kul att se vilken snäll skara läsare jag har!

Dagens ros till er allihopa!

Sa jag verkligen så? Har jag sagt de orden i verkligheten?

Sveriges höst är det vackraste som finns, jag älskar träden, jag älskar löven, jag älskar luften, jag älskar känslan. Jag vill ha min höstjacka och mina stövlar, jag vill ha knästrumpor och halsduk. Min resa till spanien gjorde mig till en Norrlandspatriot, och en fullkomlig idiot.

Nej, inte en idiot.

Men det är klart, människor förstår inte varför jag valde att åka hem och sumpa mitt livs chans.

Jag var inte redo än, jag har ännu inte lärt mig hoppa så högt.