Om folk blir upprörda för att man glömt något, kan man trösta dem med att man inte har glömt det - man mindes det bara inte. - Allas vår, Nalle Puh

Kan inte läsa de raderna utan att tänka på min mormor som blivit så sjuk i alzhimers att vi glädjs när hon för ovanlighetens skull lystrar till "mormor!", eller då hon helt apropå säger min mammas namn, eller kanske helt enkelt bara genom en antydning verkar veta att det finns något djupare i den guldring jag har på mitt mittersta finger.

 Hon minns inte oss från gång till gång. Hon kommer inte ihåg vad vi heter eller vad vi har för relation till henne överhuvudtaget. Vi skulle lika gärna kunna vara främlingar, men det bryr sej inte mormor om. Vi kliver in på hennes rum för att hålla hennes hand och lyssna på henne och göra henne lite sällskap.

Mer än så behövs inte. Man får inte ha så höga krav på saker och ting med en älskad med alzhimers. Saker är som de blivit och vi är glada när vi får henne att skratta och tvärtom.

 Jag tror inte att mormor har glömt bort oss, hon minns oss bara inte..