Mitt mysiga avskedsgäng på Gideå flygplats som jag knappt kunde se för alla tårar. Jag knäppte en bild - skärpan var klarare då. :)

Såhär ser mitt rum ut.

JAG VEEET att jag har stökigt på skrivbordet. Men jag hade inte hunnit plocka ihop allt än.. Nu har jag ställt böckerna i bokhyllan och gjort lite finare:)

Klädskåpet är jättestort och HÖGT! Ryms mycket saker där. Den högra dörren gnisslar när jag öppnar och stänger den.. typiskt.

 och för att avsluta det hela, så har jag ett fint fönster att titta ut genom. :) Nedanför är en liiiten innergård (där hon har en kyl, en frys och en tvättmaskin i ett skåp. (märks att det inte är Sverige, saker skulle frysa sönder utomhus där)

 Jag har också tillgång till en pool som har formen av ett L ! :) Har inte provat om det går att bada där ännu, kanske blir bilder på det imorgon.

Ta hand om er alla! Ni finns med mig hela tiden

Det är väl bara några av de ord som skulle kunna beskriva mig just nu.

 Fast konstigt vore det väl annars om jag INTE skulle ha svettats när jag satt med dubbla tröjor, dubbla byxor (leggings + mjukisbyxor) jacka och halsduk på planet och så klev jag ut på flygplatsen i Málaga där det var 23 grader ute! Vinterjacka passar INTE vid 23 grader, det är nu bevisat.

Syster

satt med mig på Arlanda och väntade den långa natten tills planet skulle gå. Jag kom med planet från hem kära hem tio i åtta, jag och syster satt och slumrade till lite mellan halv ett och halv två men jag kan inte minnas att jag sovde speciellt tungt.

Självklart så påverkar det ju hur det känns att åka iväg, landa, komma till ett nytt ställe där folk pratar ett nytt språk.

JAG VILL HEM TILL MAMMA, PAPPA och FREDRIK och LÄGENHETEN MED SIMSON OCH NIKKO I! var vad jag gått omkring och tänkt ända sen jag lämnat Övik.. jag har gråtit hela förmiddagen men efter att jag och min gäststudent-syster + en kompis till henne strosat runt på stan, sett stranden och lite sånt så känner jag mig betydligt mer fit for fight.

-Nåja, jag gråter inte så fort någon nämner Fredriks namn eller ordet "familj" och "Övik" längre, men ingen får slå mig, för då kan jag inte lova någonting. (det här visade sig visst bara vara önsketänkade, det är inte riktigt så lätt än..jag är nog kvar där jag började, nästan)

Jag lyckades somna till och sova en timme efter att jag pratat med mamma i telefonen, jag är snart hemma igen.

Typiskt, nu börjar jag gråta igen. Jag är som en fontän, bäst jag dricker mycket vatten - med tanke på hur mycket jag gör av med genom att gå omkring och lipa jämt o ständigt. MAMMA!!

Något positivt med att åka iväg såhär och verkligen känna sig helt OTRYGG är att jag förstår hur mycket jag får gratis hemma. Tryggheten i lägenheten där föräldrar som pratar samma språk bor, vet vad jag tycker om och inte tycker om, som känner mig nästan utan och innan.

Familjen verkar jättebra, det är inte något fel på det.

Men det är bara så att kunna leva upp till det jag har hemma, -det är fullkomligt omöjligt.

Jag har en liten fluga som surrar runt mig nu och sätter sig på mitt ben/knä. Inte blir man fri från de där krypen någonstans!