Det är sant!

Efter jag och Fredriks pappa släppt in hästarna i hagen så stannade jag kvar för att klappa lite häst. Då ser jag något litet vid skogskanten och först tror jag att det är en hund. Men strax förstod jag att det var en RÄVunge!

Jag följde efter den över gödselstacken och han verkade inte överdrivet brydd över mitt sällskap. Dock verkade han på jakt efter något att äta. Här snackar vi en räv som inte är större än 20 dm i mankhöjd. (jagar så små rävar föressten?)

Jag sprang in för att hämta lite kycklingrester sen middagen och när jag kom ut letade jag reda på räven igen.

Han förstod snart att jag hade mat med mig och efter ett tag vågade han sig så nära som drygt 1 meter! Helt otroligt! Jag är helt salig, det var nog det häftigaste jag kunnat vara med om.

Frågan är om alternativet är så dåligt att det blir roligare att supa skallen av sig.

Jag tycker inte så.

Jag hade valt annurlunda.

Tomorrow is another day.

Egentligen är det inte så konstigt att jag inte är fullkomlig just nu. (Att jag känner att jag inte riktigt räcker till.)

Min ålder är ju ingenting! Om vi säger att jag lever i åttio år, så har jag bara levt ungefär två tiondelar utav min tid här på jorden. Tänk vad mycket saker jag har som fortfarande väntar.

 Det gäller bara att gilla läget och att jag får finna mig i den tid som är just nu. Trots att jag nästan inte levat så har jag ändå trehundrasextiofem dagar gånger 18 att räkna med. Plus några skott-dagar.. Alla dessa dagar har varit ett steg frammåt i utvecklingen men ändå kan jag helt enkelt inte vara mer än vad jag är just nu. Hur skulle jag kunna vara det? Jag kan ju inte lära innan jag levt.

Och fördelen med att vara människa är att man aldrig någonsin slutar att lära sig. Jag tror att även som 80 åring, om man är i sina sinnes fulla bruk, känner att det finns saker kvar att lära.

Klart det är så! Ingen någonsin kan kunna ALLT.

Det handlar bara om vilka saker man kan och inte.. Egenskaper som kan verka nyttiga i ditt liv kommer du mest troligt att drivas till att lära. Medans du kanske inte behöver veta så mycket om atomklyvning i en kärnreaktor för att starta diskmaskinen.

Jag nöjer mig med att kunna starta diskmaskinen nu, behöver jag nånsin klyva atomer hör jag av mig.

En mygga flera myggor. En mygg flera mygg.

Mygg, det är ett konstigt ord. Låter nästan som ordet mugg. Mugg är ett fult ord. Ljudet som gör ordet mugg låter lite speciellt. Ljud, det är vad allting är.

Det finns mycket mygg här uppe i de djupa skogarna nu, och inte en enda har smakat på mig. Det verkar inte som att jag smakar speciellt bra. A positiv blod är inte poppis.

Jag och J har hoppat studsmatta idag -och hoppborg!

Ingen ska komma och tro att vi är ett par brudar som sitter inne när det finns bättre saker att göra inte.

Det är självklart det som är mitt problem. 

Jag nöjer mig inte med halva kakan utan jag vill ha hela. Jag är osäker på om det stämmer att jag går så långt så att jag både vill HA kakan samtidigt som jag äter den. Det är kanske olika beroende på vem man frågar.

Frågar man mig så tycker jag att jag bara vill HA kakan. Jag förstår inte varför jag måste nöja mig med halva.. hela kakan finns inom räckhåll men ändå får jag inte rå om den och det gör mig.. frustrerad.

Felet är förstås mitt. Jag tycker helt enkelt om för mycket.

Jag måste lära mig att hålla tillbaka....

 Varför måste jag det??!

Det blir bara onaturligt och stelt och så vet jag inte vad gränsen går så det slutar alltid med att jag blir för kall och hård. - Här har vi mitt problem, kommentaren som ständigt regnar över mitt huvud när jag kommit till detta "Måste du alltid vara antingen, -eller?"

JA, jag kanske måste vara det. Jag är mig själv och jag älskar väldigt mycket. Får jag inte vara så, blir det inte alls. Ett beslut måste fattas!

Faktum är att egentligen är inte mitt älskande en negativ egenskap. Det är en otroligt fin egenskap som jag egentligen inte borde få dåligt samvete över. Jag borde vara stolt över det. Från och med nu ska jag försöka jobba med mitt självförtoende och mitt älskande av mig själv.

Alltså lyder svaret;

Ta mig som jag är, eller inte alls.

Jag tänker då inte bli någon som sitter hemma vid köksbordet och väntar på att bli kramad!

Idag har varit en händelserik dag. Precis som jag gillar det.

Fredriks pappa fyller 50 år idag och jag åkte på kalas efter att jag köpt en fin blombukett från blomaffären i gallerian. Det var säkert 70 personer på kalaset och oj så mycket god mat det fanns att mumsa på. Jättemysigt, vädret kunde inte ha blivit bättre faktiskt.
Det var precis som att det var beställt just till den här dagen.

Kvart i fem fick pappa äntligen tag på mig och hälsade mig med orden "Har du glömt bort oss?" .. jag tänkte fibrilt, vad är det nu jag har glömt bort att jag lovat att göra. JOVISSTJA! Jag skulle ju vara chaufför! Jag fick pallra mig hem ögona böj och byta bil för att dra mig till Idbyn och hämta våra matgäster. Mamma o pappa hade gjort Chililax (jättemums) och ris!

Nu är jag mätt efter dagens mat och det gäller att ta det så lugnt som möjligt ikväll så att jag inte skvalpar över!

Iofs så hann ju jag och Hanna med lite hopp på studsmattan så vi kan väl säga att jag ligger på plus-minus =noll . HAHA!

Tvättäkta optimist var ordet!

Jag har varit väldigt effektiv idag tycker jag.

Jag vaknade och klev upp ur sängen, bokade tid för klippning (14.45) och tog med mig och Nikko ut på 1-timmes promenad. När jag kom hem så började jag med tvätten, gick och klippte mig, kom tillbaka och fortsatte med tvätten. Skrev inköpslista, åkte med pappa och handlade, lagade mat till mamma, pappa och mig.

Nu sitter jag helt plötsligt på min säng och har ingenting att göra. Jag känner mig överflödig.

Men jag har några kramar till övers.