Möten mellan människor är till för att öppna ögonen på varandra. Man behöver olika människor vid olika tidpunkter av sitt liv beroende på vad man just då behöver. Varje människa öppnar en dörr till att lära sej mer och framför allt (mitt eviga tjat) till utveckling. Som människa är man ALDRIG fullärd utan kan under varje dag i sitt liv lära sej nya saker om både sej själv och om andra. För det är faktiskt så, man kan ALDRIG veta vad en annan människa tänker eller tycker, eller vill göra i nästa steg. Och det är väl ändå något som gör det hela mer spännande?

Vi är alla statister i varandras liv och man bestämmer själv om man vill få ut det bästa av sina statister. För det går, bara man lägger ner tid och bestämmer sej för att sänka garden.

Livet är just nu, det finns ingen mening att så och vänta på att tåget vid hållplatsen, du måste inse att du redan klivit på och att tåget rör sej tryggt och säkert frammåt. Sitt inte på samma nötta säte tills färden är över, våga prova nya säten, de kanske har mer att erbjuda? (Tex mugghållare?)

Våga måla om tåget till den färg du älskar, våga ta in ljus och mer syre, våga andas och göra precis det DU vill med ditt tåg. Ingen annan kan göra anspråk på ditt tåg, det har du fått att göra vad du vill med. Välj att vara lycklig.

Del II Livssyn

Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag på att man ska försöka vara en god medmänniska och alltså ställa upp på det man kan och finna glädje i att glädja andra. Men hur är det då med de personer som ända sedan födseln har haft en kupad hand under sig och aldrig behövt känna sej utelämnad?

Jag tror inte att själva "utanförskapet" är en bra känsla för oss människor i långa loppet, framför allt inte om det sker väldigt ofta, väldigt mycket. Jag tror att stort utanförskap skapar missförstånd och fördomar och rädslor. Allt det är känslor som för människan är ett stort minus och bidrar endast till negativa handlingar. För att kunna utvecklas behövs en vilja att förstå varandra och en vilja till uppoffring, att uppoffra sin egen trångsynthet och erkänna den andra människan som en individ med egna historier att berätta. Alla bär vi med oss något i en stor låda, och alla har mer eller mindre behov av att dela med sej av vad som finns innuti. Men jag är säker på att ALLA åtminstone EN gång behöver få öppna lådan och sortera lite grann. En välsorterad låda är nog det finaste man kan äga.

 För att återgå till frågan jag ställde, så vill jag påstå att en del utanförskap kan bidra till större ödmjukhet. Men inte av den sorten som jag tidigare skrev om, utan att någongång få känna att hela världen INTE cirkulerar kring en själv och se att det faktiskt är ett stort previlegium att ha nära och kära som bryr sig om en. Utan lite motgångar tror jag att man har svårt att möta medgångar med öppna armar, lättnad och äkta glädje.

Ödmjukhet är en egenskap som jag tycker är starkt eftersträvansvärd. Jag talar inte om att man ska vara "daltig" utan mer kunna ha förståelse och försöka utveckla sin förmåga att förtränga sitt "fördömande". När du gått så långt att du ger dej på att döma andra, borde det betyda att du själv har ett samvete som är så rent att du har rätten att se ner på vad andra gjort fel.

Frågan jag ställer är; vilken människa äger det samvetet? För den personen skulle jag hemskt gärna vilja träffa och skaka tass med.

Jag såg att någon röstat och ville att jag skulle nämna några rader om livvsyn.. eller att jag kanske genomgående genom hela min bloggaktivering, borde klämma in lite livsåskådning. Jag antar att det är MIN livssyn som ska speglas eftersom det är ändå den jag kan bäst. =)

Jag tror inte att jag följer någon direkt stig eller vald väg genom livet. Jag har inte valt ett religiöst liv och lever efter en bestämd syn på det viset. Jag har nog färgats rätt mycket utav folk omkring mej som har funnits med under hela mitt korta artonåriga liv, men också snabba möten med människor som jag tyckt har lämnat spår.

Jag analyserar väldigt mycket situationer och automatiskt försöker jag gärna kliva över till den andra personens sätt att se för att själv kanske kunna lösa konflikt, tackla möten, hantera situationer så den gynnar oss båda.

Jag menar inte att jag lyckas överhuvudtaget bättre än någon annan, utan det är nog bara som jag är som person. Jag vet som sagt inte om det har större nytta för mej eller den andra personen, men jag kan ju hoppas att jag kan göra någon medmänniskas liv lite drägligare from time to time.

Jag tror också att människan till naturen är självpartisk och att det är en egenskap som man måste vara medveten om för att kunna, så ofta som möjligt, försöka se utöver. Att alltid stå på sin egen sida öppnar inga möjligheter för utveckling, inom varken relationer och själsligt som människa.

Jag har fått för mej att ett mål med en människas liv är att bli en bättre medmänniska och att genom det kunna hjälpa varandra i livets bergsklättring. För jag tror att vi alla skulle må bra av att känna att vi blev sedda och att man aldrig behöver vara orolig att man ska bli illa bemött, att man alltid vet att man kan titta över axeln och där finns det någon som står med en reservlina och extra karbinhakar.