Ibland ser jag på mej själv som en av de där björnarna jag såg i den stora "gropen" eller "buren" som stod mitt i stan på ett torg i Schweiz när jag var där. Björnarna som satt i "gropen" var så uttråkade och oaktiverade att de satt och dinglade med huvudet fram och tillbaka, någon jagade sin egen skugga och andra satt nedanför och tittade upp på alla de människor som hängde över kanten och gång på gång slängde ner bitar av smörgåsar och annat.

Min hjärna skulle jag nog beskriva som den där björnen som dinglade med huvudet. Den var alltså så ostimulerad att hjärnan kom på en utomordentligt väg till underhållning. Och andra sidan tror jag inte att jag skulle kunna kalla mej ostimulerad, jag har ju saker att ta tag i om jag bara skulle hitta den där kraftansträngningen som jag går och väntar på. Men kanske är det ett genomgående problem hos alla vi människor idag? Människans sätt att leva har blivit för enkelt på flera nivåer, det har blivit lätt att gå till affären och köpa en mjölkliter och det finns tillochmed de (oftast barn) som inte vet att mjölk kommer från kossan. Det problemet hade nog inte barnen förr i världen, det var nog bland de första de lärde sej skulle jag tro.

Kanske är min hjärna lika understimulerad som alla andra människors hjärnor idag. Det har blivit viktigt att utvecklas inuti och i kunskap medans vi blir allt mindre fysiskt aktiva.

Det jag vill komma fram till är att jag har mina små "fobier", rädslor och tvångstankar. Ingenting som hindrar mej speciellt mycket i vardagen, men visst hade livet ibland varit enklare utan att behöva ha några idiotiska idéer att hålla i styr.

Tillexempel ; På gågatan i vår stad ligger det kullerstenar så gott som över hela gatan, förutom på de två smala "trotoarer" som löper längst sidorna. Hamnar jag så att jag går på "trotoarerna" FÅR JAG INTE GÅ PÅ LINJERNA. Jag kan komma på mej själv med att tokstirra ner i backen för att hålla de förbaskade linjerna i schack så att jag inte ska av ett misstag råka kliva på dem. Det bästa för att hindra detta tvångsbetéende är att för mej att gå ut på kullerstenarna, där det är linjer hit och dit och där jag inte längre får bry mej om det.