Imorgon sätter jag mig i bilen och åker tio mil upp i skogen för att fira Midsommar med mor o far i stugan.

Vi ska grilla lax och bara ha det mysigt.

Just nu står simson i hallen och skriker på uppmärksamhet så det är väl bäst att jag går och kramar om honom lite. Men sen ska jag ut och springa, jag som varit så lat nu ett tag! Skärpning!

Idag är det torsdag och dagen före Midsommar. Fast egentligen har jag onsdag natt eftersom jag inte har hunnit gå och lägga mig än.

Jag har ingenting att skriva just nu, jag är mest av allt trött. Jag ville väl mest av allt säga hej och sådär.

Jag tvättade av bilen idag eftersom den blev så smutsig när jag körde den på en lerig väg i Tisdags. :) Nu är den röd och fin igen.

Det är roligt att regngöra saker.. roligt att det är fint och rent runt omkring.

Nej usch nu blev jag toktrött. Vi hörs imorgon!

Jag har aldrig tyckt om att åka karusell.

Kanske när jag var liten och jag åkte thekoppar och en liten berg-och-dalbane-larv men det gick över.

Sist jag åkte karusell var på en marknad med min äldsta storasyster och en av hennes kompisar och jag blev åksjuk och mådde jättedåligt. Då var jag kanske åtta år.

När jag var tio år så fick jag åka med farmor och farfar till Stockholm över en helg och vi skulle gå på Grönalund. Jag åkte inte en enda karusell - Jo, Pariserhjulet.

Alla som känner mig vet om min höjdrädsla och ni har rätt, jag trodde att jag skulle dö. Aldrig har jag varit med om något så fasansfullt som Pariserhjulet!

För mig blev det att gå i Lustiga huset och Spökhuset och sen fick det vara bra. :)

Angel of wonder

Jag känner mig snurrig.

Jag har ingen riktig koll var mina fötter pekar och kroppen vill aldrig det hjärnan tycker att kroppen borde vilja.

 När jag försöker förklara för andra om hur jag tänker och känner om saker känns det inte riktigt som att jag får ut det jag egentligen vill få fram. Ibland blir det helt tvärtom och fel, alltså att jag ibland tror att jag känner något som senare inte visar sig stämma.

 Upp och ner, hela tiden.. Men det är kanske lugnt, läget är såhär just nu och jag får bara finna mig i det.

 Men egentligen är det inte det som är problemet, vore jag ensam i en stuga i skogen så hade jag nog inte haft något problem med att jag är på detta viset. Problemet är att det finns andra människor runt omkring mig som bryr sig om mig och försöker hjälpa mig och jag gör det inte lättare för dem genom att vilseleda dem på stigar hit och dit när jag inte själv vet vad jag vill.

Jag känner mig som en jo-jo, mina relationer är jo-jo och jag AVSKYR att framstå som någon som inte har kontroll. Jag vill ha KONTROLL.. jag vill inte verka som att jag inte vet var jag har mig själv.

Att kontrollera min egen situation.. det är som att andas för mig.

Men som jag nämnt i tidigare inlägg så är jag en pedant which equals kontrollfreak.

Måste slappna av.

Måste lugna ner mig.

Låta saker komma som det kommer.

Acceptera saker som det är.

Jag är som jag är.

Du är som du är. Du är underbar.

Det är bara jag som får för mycket ludd i skallen för att kunna tänka klart.

Jag kan knappt förstå det, men jag får köra bil nu, SJÄLV! hurra!

Hör du mig, hör du mig, kan du höra mig?

Allt det här för dig, hör du mig, hör du mig, hör du mig?

Allt vi sagt, allt vi gjort, blev en sång för dig.

 Idag är vädret fint igen, några moln på himlen men solen lyser och det är huvudsaken.

Nu har jag två veckor kvar på ledigheten och sen börjar jag jobba, kommer kännas bra att tjäna lite egna pengar.. börjar känna mig utfattig. Jag har inte ens en tjuga! :) HAHA

Bill Gates skulle skratta åt mig. Bara för att han har mycket pengar.... :)

Det verkar som att det var något fel på internet igår, tre av de jag satt och pratade med tappade också internet samtidigt som jag. Konstigt det där, så det kan gå. Men egentligen var det kanske lika bra för jag behövde sova även om det inte kändes så.

Nu är det bara 77 dagar kvar tills jag åker, just för tillfället är jag inne i en period där jag tycker det känns nervöst. Men jag försöker bara att tänka på vad alternativet är -Stanna kvar o gå ytterligare ett år på Nolaskolan..

Då känns det som att jag vet vad jag skulle välja, jag behöver utmaningen.

Den senaste tiden har jag känt mig så hemskt rastlös, kanske har vetskapen om att jag ska åka iväg spelat in.

Men det är som Idis sa igår, jag måste lugna ner mig.

Det vore kanske dumt att klappa ihop i förtid bara för att jag inte kan lära mig att ta det lugnt.

Men jag förstår nästan hur mormor kände det när hon var piggare, hon sa att hon hade myrkryp i benen som många äldre får och det gjorde att hon hade svårt att sitta still. Sen var hon nervös till naturen och det hade väl stor inverkan på hennes rastlöshet.

Jag kan ibland känna när jag lägger mig ner att det rör sig i benen på mig eller så slår mitt hjärta snabbare.

Fast egentligen finns det ingen idé att sitta o tala om det här, det är bara symptomer. Det intressanta är att göra något åt det.

 Tack mamma M för att du läser mig. Det har varit ensamt att vara utan dig. <3 (din son har skvallrat)

Jag skulle vilja hinna med att bada något snart, ligga på stranden och ta det lugnt, lapa lite sol. Finns det någon möjlighet till det, vad säger du, Verran? :) Jag ringer dig sen.

Ammunitionen tog slut till sist, nu kan ni kalla mig the sundance kid.

Den här dagen har varit bra.

Efter att jag kom hem från Veronica så har jag bara legat i min säng. Jag tänkte att om jag blundade och låg så, och bestämde mig för att ligga still, skulle jag inte ha något annat val än att somna. -Hurray, det funkade!

Faktiskt är jag nyvaken och ligger fortfarande kvar i sängen med Simson här bredvid mig. Men nu borde jag kliva upp och göra något, ta mig ut på en promenad eller liknande, såhär kan jag iallafall inte ligga mera för då kommer jag få dåligt samvete över att jag är så lat.

hejsvej!

såhärvilljagalltidmå,föralltidförevigt.

När jag hade duschat och var klar efter springingen så tappade jag fokus. VAD SKULLE JAG NU HITTA PÅ?

Jag klädde mig igen i lite promenadkläder och gav mig ut. SOLEN är tillbaka! :)

Jag gick uppför Sanfransiscobackarna och hamnade på en stig som hette "Gula leden" :) Den har jag gått en gång förut tänkte jag, jag visste att den var lång men jag ville bara ha någon stig att promenera på så den blev perfekt. Jag gick och gick och på vägen så gick jag förbi en stor klippa som låg mitt i solen och jag tänkte att jag skulle lägga mig på den när jag var på väg ner för att lapa lite sol.

Jag möttes av en JÄTTEmyrstack lite högre upp och stigen som var breddad ca 1meter var FULL med myror.

Som ni vet brukar man gå med ögonen fästa på stigen när man går i en skog för man vet aldrig vilka rötter o stenar som kan komma att orsaka att man ramlar omkull; Så gjorde jag, tittade ner i backen alltså.. jag märkte att det bara blev fler o fler myror och när jag tillslut hamnade där myrorna täckte så gott som hela stigen tittade jag upp och då märkte jag att jag stod mitt framför en MUTANT MYRSTACK! De där myrorna måste ha jobbat på den länge utan att blivit störda, den var enorm!

Jag fick lite ångest över att stå där bland alla svarta småkryp så jag hoppade till och kutade i motsatt riktning tillbaka till tryggheten.

Jag bestämde mig för att det fick vara slutet på min färd, jag skulle inte gå längre i skogen. Jag gick tillbaka och la mig på klippan i solen istället och låg där och gottade mig en stund, synd bara att tanken på alla myror fick det att kittla överallt och jag trodde helatiden att något kröp på mig (vilket det självklart inte gjorde). Paranoid blev mitt namn och jag klev upp och knatade iväg längst stigen tillbaka ut på vägen och hem igen.

Jag kom hem halv två och nu fundrar jag på att sätta mig ute på balkongen o (försöka)lösa korsord. :)