Idag träffade jag min mormors syster för första gången på mina arton år.

 Vem kunde tro, en tant jag aldrig träffat som är det näst-sista som finns kvar av mormors historia. Ingen annan kan berätta hur mormor var, hur livet var när de växte upp på en gård mitt ute i ingenstans.

Det är konstigt när jag tänker på,

 jag minns ingen annan mormor än den jag har just nu. Även om jag försöker se tillbaka på när hon var "pigg" så var hon inte på långa vägar frisk. Jag kommer knappt ihåg hur hon var. Det är väl det negativa med att vara yngst.

Det kändes sorgligt att lämna Dora när vi skulle åka hem. Jag vill inte lämna henne där ute. Jag ville stanna kvar och komma ihåg hur det kändes. Jag hade kunnat stanna där flera timmar till.

En mysig tant som blinkade och sa "ta en till smörgås, med smör och ost du!" .

Jag vill rå om henne.

Hela hennes hus, illgröna skåpluckor mixade med knallorangea skåpluckor.

Åh, jag önskar att jag hade tagit med mig kameran så jag kunnat minnas alltihopa.

Det får jag göra nästa gång.

Jag har hört att man inte kan kalla sig själv för hypokondriker.

Är man i sina sinnes fulla bruk att själv kunna bedömma sig som det är det inte tillräckligt allvarligt. En hypokondriker tar sina ((påhittade))åkommor på största allvar och skulle aldrig komma på tanken att säga att det vore av en psykisk anledning. Påhittat.

Nej, mina åkommor är inte påhittade, det är på störtsta blodiga allvar!

 Så därför kan jag inte kalla mig själv det, men jag kan inte sluta oroa mig för att något är fel på mig. Den här huggande känslan i bröstet när jag andas som känns som ett rossel, är det farligt? Kan inte någon operera mig så de kan plocka ut vad som nu är fel?

Cellförändringar, det är farligt, det ska man vara uppmärksam på. Är det jag tror att jag har, cellförändringar eller är det något min hjärna hittat på? Jag kanske har sett ut såhär hela livet utan att vetat om det?

Isåfall, varför har jag plötsligt börja intressera mig över det nu? KANSKE FÖR ATT DET INTE SETT UT SÅDÄR JÄMT, KANSKE FÖR ATT NÅGOT ÄR FEL!!?!?!?

Härrigud, kunde jag inte ha föräldrar som var utbildade läkare. De kunde gärna få vara alla sorters läkare, hudläkare, hjärnkirurg, öra,näsa hals-doktor, gynekolog, lungspecialist, ögonläkare, tandläkare, ortoped,

Även om jag inte har något fel på mig just nu, så kommer jag få det! Och när jag dör ska jag ha skrivet på min gravsten "JAG SA JU ATT JAG VAR SJUK!"

TANDLÄKAR BESÖK IDAG KLOCKAN KVART ÖVER ÅTTA!

Trots att jag varit en sjusovare denna sommar (fråga mig inte hur det kommer sig, jag som brukar vara så morgonpigg annars) gick det relativt lätt att stiga upp ur sängen imorse. Jag hade ställt min telefon på alarm klockan halv åtta men jag vaknade redan halv sju, av mig själv. Tittade på klockan och såg att det inte riktigt var tid att kliva upp så jag slumrade till i 30 minuter.

Självklart så är vädret fint idag, jag säger ju det - Vädret är schitzofrent! Igår när det regnade halva dagen så passade jag på och köpa ett par gummistövlar (hurra! Jag har äntligen hittat ett par jag vill ha!) men idag, när vädret är positivt (kan inte säga perfekt, det vore att ljuga) så behövs inte mina stövlar! SABLAR..!

Det blev också ett införskaffande av en resväska till moi.

En blå, fin färg blev det. Tänka sig, i den resväskan ska jag transportera en bit hemifrån..

Konstigt att tro att jag inte ska få snusa i älsklings nacke på fyra månder. Konstigt att jag inte ska få åka runt i en röd Jeep som visslar, bullrar och hoppar. Konstigt att när jag kommer tillbaka så har jag ingen mer skola att gå tillbaka till.

Konstigt kanske, men jag kan inte sluta oroa mig för "what if?" . Tänk om jag dör medans jag är borta? Tänk om planet störtar? Tänk om det störtar i vattnet (Gud förbjude) och en haj äter upp mig?

(Jag skämtar inte, jag VET att jag kommer bli äten på av en haj, på ett eller annat sätt. Även om det händer i Lomsjön eller i Atlanten gör nog det samma)

Tänk om det här konstiga hugget i bröstet är nåt allvarligt? Tänk om något är fel på mig så jag kommer dö, knall och fall? Tänk om någon hugger mig med en kniv?

Det värsta vore om jag skulle ramla i vattnet eller bli huggen av en kniv.

Oj vad tiden går snabbt! Idag inräknat återstår bara elva dagar fram till att jag lämnar örnsköldsvik! Jees!

Nu börjar det pirra i magen vill jag lova.  

Vad skönt det är ändå,

 det som händer det händer. Är det meningen att något ska vara så blir det så, även hur mycket vi människor krånglar och försöker bestämma över ödet.

Ibland känner jag mig så frustrerad över att jag inte kan styra över saker, jag har fått för mig att jag bär okoet att bestämma hur saker ska hända, som om jag skulle kunna styra över ödet ?

 Ibland kommer jag på mig själv med att oroa mig way to much och då tänker jag "Det blir som det är meningen att bli."

-Det känns skönt att tänka så, då känns det som att lyfta ansvaret på att ordna upp hela universums kaos på Någon annan. Jag ska inte vara bärare till det, allt ligger inte på mitt ansvar. Det som sker det sker,

 och egentligen är det ganska skönt att det är så.

Imorse klev jag upp tio och pallrade mig iväg ner mot H-sjön för att röra på mig lite. Det blev 6 km (två varv runt lilla skön) och jag var tillbaka och duschad innan alla hade stigit upp. Yes! Bra start på dagen.

Tittar jag ut genom fönstret nu ser jag kossor en liten bit bort, två stora och två små. Bäst de passar på att äta gräs nu medans dom kan, snart ligger det väl snö på backen. Eller åtminstone så har frosten tagit allt.

Glöm inte att se på Malou möter klockan åtta på fyran!

Tisdag 20.00

Malou Möter..

Tugba Tunc, ett offer för hedersvåld.

 http://www.pelafadime.se/Tugba.htm

Ett måste imorgon Tisdag!