Idag träffade jag min mormors syster för första gången på mina arton år.

 Vem kunde tro, en tant jag aldrig träffat som är det näst-sista som finns kvar av mormors historia. Ingen annan kan berätta hur mormor var, hur livet var när de växte upp på en gård mitt ute i ingenstans.

Det är konstigt när jag tänker på,

 jag minns ingen annan mormor än den jag har just nu. Även om jag försöker se tillbaka på när hon var "pigg" så var hon inte på långa vägar frisk. Jag kommer knappt ihåg hur hon var. Det är väl det negativa med att vara yngst.

Det kändes sorgligt att lämna Dora när vi skulle åka hem. Jag vill inte lämna henne där ute. Jag ville stanna kvar och komma ihåg hur det kändes. Jag hade kunnat stanna där flera timmar till.

En mysig tant som blinkade och sa "ta en till smörgås, med smör och ost du!" .

Jag vill rå om henne.

Hela hennes hus, illgröna skåpluckor mixade med knallorangea skåpluckor.

Åh, jag önskar att jag hade tagit med mig kameran så jag kunnat minnas alltihopa.

Det får jag göra nästa gång.