Jag har hört att man inte kan kalla sig själv för hypokondriker.

Är man i sina sinnes fulla bruk att själv kunna bedömma sig som det är det inte tillräckligt allvarligt. En hypokondriker tar sina ((påhittade))åkommor på största allvar och skulle aldrig komma på tanken att säga att det vore av en psykisk anledning. Påhittat.

Nej, mina åkommor är inte påhittade, det är på störtsta blodiga allvar!

 Så därför kan jag inte kalla mig själv det, men jag kan inte sluta oroa mig för att något är fel på mig. Den här huggande känslan i bröstet när jag andas som känns som ett rossel, är det farligt? Kan inte någon operera mig så de kan plocka ut vad som nu är fel?

Cellförändringar, det är farligt, det ska man vara uppmärksam på. Är det jag tror att jag har, cellförändringar eller är det något min hjärna hittat på? Jag kanske har sett ut såhär hela livet utan att vetat om det?

Isåfall, varför har jag plötsligt börja intressera mig över det nu? KANSKE FÖR ATT DET INTE SETT UT SÅDÄR JÄMT, KANSKE FÖR ATT NÅGOT ÄR FEL!!?!?!?

Härrigud, kunde jag inte ha föräldrar som var utbildade läkare. De kunde gärna få vara alla sorters läkare, hudläkare, hjärnkirurg, öra,näsa hals-doktor, gynekolog, lungspecialist, ögonläkare, tandläkare, ortoped,

Även om jag inte har något fel på mig just nu, så kommer jag få det! Och när jag dör ska jag ha skrivet på min gravsten "JAG SA JU ATT JAG VAR SJUK!"

TANDLÄKAR BESÖK IDAG KLOCKAN KVART ÖVER ÅTTA!

Trots att jag varit en sjusovare denna sommar (fråga mig inte hur det kommer sig, jag som brukar vara så morgonpigg annars) gick det relativt lätt att stiga upp ur sängen imorse. Jag hade ställt min telefon på alarm klockan halv åtta men jag vaknade redan halv sju, av mig själv. Tittade på klockan och såg att det inte riktigt var tid att kliva upp så jag slumrade till i 30 minuter.

Självklart så är vädret fint idag, jag säger ju det - Vädret är schitzofrent! Igår när det regnade halva dagen så passade jag på och köpa ett par gummistövlar (hurra! Jag har äntligen hittat ett par jag vill ha!) men idag, när vädret är positivt (kan inte säga perfekt, det vore att ljuga) så behövs inte mina stövlar! SABLAR..!

Det blev också ett införskaffande av en resväska till moi.

En blå, fin färg blev det. Tänka sig, i den resväskan ska jag transportera en bit hemifrån..

Konstigt att tro att jag inte ska få snusa i älsklings nacke på fyra månder. Konstigt att jag inte ska få åka runt i en röd Jeep som visslar, bullrar och hoppar. Konstigt att när jag kommer tillbaka så har jag ingen mer skola att gå tillbaka till.

Konstigt kanske, men jag kan inte sluta oroa mig för "what if?" . Tänk om jag dör medans jag är borta? Tänk om planet störtar? Tänk om det störtar i vattnet (Gud förbjude) och en haj äter upp mig?

(Jag skämtar inte, jag VET att jag kommer bli äten på av en haj, på ett eller annat sätt. Även om det händer i Lomsjön eller i Atlanten gör nog det samma)

Tänk om det här konstiga hugget i bröstet är nåt allvarligt? Tänk om något är fel på mig så jag kommer dö, knall och fall? Tänk om någon hugger mig med en kniv?

Det värsta vore om jag skulle ramla i vattnet eller bli huggen av en kniv.