Jag vill inte åka ifrån dig.

Jag vill inte behöva sakna dig i fyra månader..

typiskt också..

Det är svårt att ta dagen som den kommer nu. Jag tänker bara på hur LITE jag har att göra, jag har inget speciellt MÅL med min dag.

-Jovisstja, dammsuga den förbaskade mattan som ligger på mitt golv som samlar åt sig damm snabbare än man hinner blinka. (Det blir lätt så när man har en stor hårig katt som älskar att sova på saker.. speciellt saker som han vet blir dammiga tror jag..)

När det är en så stor händelse som ligger framför, bara en vecka framåt i tiden, så känns det så svårt att sitta still. Jag vill springa jättesnabbt, springa om tiden.

Men och andra sidan så är jag rädd för att dagen ska komma. Då är allt så verkligt. Då åker jag iväg och lämnar alla jag älskar kvar.

Det var dumt att låta resväskan stå på golvet i mitt rum, den är det första jag ser när jag vaknar. Jag får bara tänka "Nehepp, det blir ingen packning idag HELLER." För det är det som är så roligt! Att packa!

Det räcker förstås om jag börjar packa på lördag, alltså om 5 dagar.

Jag ska försöka göra något åt den här dagen, vi kan gå ut och gå, eller hur Nikko?