Vad skönt det är ändå,

 det som händer det händer. Är det meningen att något ska vara så blir det så, även hur mycket vi människor krånglar och försöker bestämma över ödet.

Ibland känner jag mig så frustrerad över att jag inte kan styra över saker, jag har fått för mig att jag bär okoet att bestämma hur saker ska hända, som om jag skulle kunna styra över ödet ?

 Ibland kommer jag på mig själv med att oroa mig way to much och då tänker jag "Det blir som det är meningen att bli."

-Det känns skönt att tänka så, då känns det som att lyfta ansvaret på att ordna upp hela universums kaos på Någon annan. Jag ska inte vara bärare till det, allt ligger inte på mitt ansvar. Det som sker det sker,

 och egentligen är det ganska skönt att det är så.