Ikväll är det Grays Anatomy. Jag undrar om jag orkar hålla mig vaken tills det börjar klockan nio, och fram tills det slutar klockan tio.

Dessa tre dagar har gått snabbt, plötsligt är de över och det återstår bara två dagar fram tills helgen är vid våra fötter. Imorgon har jag körlektion klockan fem i fyra därefter ska jag sitta o plugga teori tror jag, kanske hemma, kanske på körskolan, beror helt och hållet på om det är mycket folk där.

Jag tycker inte om att verka som att jag inte har ordning på saker och ting, att flänga fram och tillbaka från en punkt till en annan skapar oreda och lite otrygghet i mitt inre jag. Jag känner mig inte bekväm och anledningen är egentligen inte själva problemen som gör att jag måste byta ben hela tiden, utan att jag oroar mig hur det ska se ut som.
Jamen, tänk dig själv om du ser en människa som står på gatan som bara står på ETT ben åt gången, men människan byter ben så ofta att det ser jättevingligt ut och då kanske man börjar fundera på om personen är osäker på vad den vill.
Jag vill inte att folk ska fundera över om jag vet eller INTE vet vad jag vill, jag vill ha koll på läget, jag vill veta svaren.. jag vill vara beredd på vad som ska hända.
Jag vill inte heller verka svag, som att jag inte vågar stå för vad jag tycker o tänker, för det vågar jag! Men det är svårt att inte låta sig övertalas när det kommer att handla om kärlek. Jag är romantiker, jag tror på livslång kärlek och "den enda rätta", jag tror att om det är något man verkligen vill så GÅR DET, man måste bara kämpa.
Mitt huvud är snurrigt väldigt ofta, och under en period här så har allt varit mer uppochner än annars, men eftersom vi båda är villiga att försöka igen, och på RIKTIGT den här gången.. Då känns det som att det vore dumt att säga nej och slänga bort chansen till att uppnå det mål som jag i mitt huvud satt upp. Att kunna säga att man varit tillsammans med EN person hela livet, det vore väl ljuvligt.

Önska mig lycka till.