Ibland känner man för att skrika i en kudde.
Känner ibland för att slå sönder något.
Fantiserar ibland hur det vore att bara göra fel,
göra något drastiskt.
Fälla ett skåp med glas och porslin.

Jag känner mig frustrerad. Så trött men ändå uttråkad. Ensam men samtidigt less på sällskap.

Det är lätt att hamna i en nedåtgående spiral i tankar som säger att man inte duger, som säger att man inte borde våga tro att man duger. Vad man än tänker, så vet man att det bara är ens "dumma jag" som försöker luras. Det "dumma jaget" har aldrig rätt, det är ett mesigt jag. Fast egentligen är det tvärtom! Det är det verkligt DUMMA jaget som säger att det är fel när du tror att du duger. Det är det dumma jaget som säger att du gör fel när du tror på posetiva saker du får höra om dig själv. Det är det verkligt dumma jaget som försöker slå ner dig när du rest dig upp.

Det är det som är problemet, det är så svårt att se skillnaden på det verkligt dumma jaget och det egentligen snälla jaget.

Men försök att tänka såhär, det snälla jaget är det 'jag' som försöker tänka saker som gör att du mår bättre.
Det dumma jaget klankar ner på de goda tankar du har om dig själv. Lär dig att se skillnaden.

Lär mig att se skillnaden.

Jag duger som jag är, jag är en rolig, glad, trevlig, ordnad, snäll människa med utvecklingsområden, precis som alla andra.

Hm, frågan är hur jag ska kunna förstå den där meningen nudå..

 Du stal min blick, du gick din egen väg