Jag har aldrig fått en glasbit i foten.

Det är väl konstigt? Jag tycker att var och varannan säger att de någon gång trampat på en glasbit. Nog har jag trampat på glasbitar men aldrig så att de gjort hål i foten och lirkat sig in.

Ibland tillhör jag väl inte bland de smidigaste av människor, det händer att en lampa fälls så den går i kras eller att jag får "nervryck" och tappar det jag håller i händerna. (Vissa skulle tillochmed sträcka sig till att kalla mig klumpig! -räcka ut tungan-) Även om det råkar sig så att en glas-sak går i tusen bitar så har jag aldrig varit med om att jag fått en bit i foten!

Kanske har jag för hård hud under fötterna efter många års sommar-springade på asfalt?

Eller så är jag väldigt duktig på att parera :)

Peppar peppar, ta i trä. Jag har än inte levt mitt liv klart så jag vet ju inte vad livet har att erbjuda mig. Kanske får jag en glasbit i foten, på ett eller annat sätt. Eller så kommer jag föralltid tillhöra dem som aldrig trampat glas. Det skulle inte göra mig något om det var det senare alternativet, men eftersom det börjar bli sent och jag har jobbat hela dagen så börjar mina funderingar sväva. Kanske har jag missat något?

Jag har äntligen pallrat mig ut och kutat idag. Det var skönt och var precis vad jag behövde. Det har varit några veckor nu som jag lagt alltihop på is, efter att jag fick febern och allt det där. Men nu är jag på gång igen.

Jag tror att det jag kallat förkyldning egentligen är allergi! Igår morse så kände jag mig som vanligt, rinnig i näsa och stickig i ögonen så jag fick en allergitablett och den hjälpte. Imorse så vaknade jag likadan och då tog jag en av pappas C(K)estine och efter en stund släppte det!

Så tokigt det kan bli.

Jag vet att jag varit dålig på att lägga upp bilder den här månaden, jag lovar att skärpa mig!

Idag tackade en tant mig för att jag satt inne och småpratade med henne. Hon sa att hon blev glad över att jag kom in och satte mig en stund. - Hon gjorde mig glad som sa att hon uppskattade mitt sällskap.

Idag har varit en bra dag på jobbet, jag börjar sakta men säkert lära mig rutinerna och det känns förstås bra. Förövrigt så kan jag ALLA boendes namn! Bara det känns som något värd en eloge i sig, eller hur?

Kvinnan jag ska vicka för går på semester från och med idag så från och med nu får jag klara mig själv och det ska nog gå bra.

Jag har precis ätit ett päron som var sådär mumsigt mjukt och vattnigt som jag tycker om att de är. Men det duger nog inte som middag så jag måste väl lyfta på rumpan och sätta igång att laga något vettigt. Men VAD vet jag inte. Min syster är på jobbet och kommer inte hem förrän klockan elva och min mor och far har åkt till de mörka skogarna. (Stugan)

De bli väl bara te å laga lite mat åt mä själv.

(En lustig sak med att jobba på ålderdomshem är hur snabbt det går innan man snappar upp dialekten. Nog pratar jag som andra öviksbor (Den absolut snyggaste dialekten) men många äldre pratar olika mål då de inte kommer från stan, alltså mycket bredare.)