Lustigt? Kanske..

På Kvantum i eftermiddag mötte jag en klasskompis och hennes kommentar var "Haha, jag hörde att du stog och pratade om katten! Ditt största samtalsämne va?" Jag såg henne inte först utan hade en (i mitt tycke) intressant diskussion med mamma om Doris, och plötsligt ser jag en glad söt liten fejja stå och le mot mej.

Jag tycker verkligen att det är jätteskojigt att tala om min katt och jag vet inte hur jag ska göra för att sluta, jag har full förståelse för att det är tjatigt och absolut inte av lika stort intresse för mina vänner som det är för mej. Men det hör väl till min "Eld och lågor"-personlighet som jag ÄNTLIGEN fick namn på tack vare systeryster.

Att jag är Eld och lågor betyder nog att jag har lätt för att ätas upp av mina känslor, är jag glad så fullkomligt SPRUDLAR jag, är jag arg/ledsen så syns det väldigt snabbt också eftersom det är en så stor kontrast mot min vanliga sinnestämning. Som tur är kan jag aldrig vara arg riktigt länge utan det är något som går över i en grisblink. Min låga brinner starkt och inte ens en tsunami kan släcka mej! .. Nästan! =)

Här är Doris när hon sitter på ryggstödet på fotöljen. Hon har faktiskt bra storlek på öronen för att nypas i. *Internskämt*

Det är som att jag har fått ett barn! Jag har inget annat att tala om, eller tänka på. Det enda jag gör när jag är i skolan är ifall Doris mår bra, ifall hon är rädd eller ensam.. Ifall jag borde vara där och krama och klappa på henne.

Men plötsligt minns jag, HON VILL INTE BLI KRAMAD. Hon sprattlar och säger "NEEEHEEJDU! SLÄPP MEJ, ÖGONABÖJ!"

Haha, men det är klart, hon känner ju inte mej riktigt än och har inte riktigt bildat en uppfattning om ifall hon borde gilla mej eller ej. :) Det kommer nog i sinom tid. Men det är så jobbigt när jag vill ha henne i mitt knä och krama och klappa på henne NUUU. Hon är så fin och lurvig och ser väldigt klappvänlig ut!

Komsi, komsi, kissekatten..