Undermedvetet har min hjärna bearbetat information som jag tog till mig för två veckor sedan. Två veckor och en dag, för att vara exakt. (Man kan ju inte påstå att min hjärna är speciellt effektiv?)

Jag är en perfektionist. ("Nähä?" för er som känner mig. :)

Jag tar på mig arbete för flera personer för att mitt huvud säger att om jag låter någon annan göra det, så blir det ändå jag som i slutändan som får städa upp/reda ut/slutföra allt.

Tillbaka till kakbaket med Fredrik (som snart är sönderanalyserat).
: Jag ville att kakbaket skulle genomföras i högsta stillhet och noggranhet, en andakt.

Att följa receptet till punkt och pricka så att INGENTING GÅR FEL. Om Fredrik skulle börja söla.. (ja, precis. Om Fredrik skulle börja söla, vad händer då?)
Jag veeeeeeeeeeeeeeeet att ingenting egentligen händer, men plötsligt tappar jag kontrollen. Mjölet kan kanske hamna på mig?! Då blir jag smutsig.. (Återigen, vad gör det? Det är mjöl för i allsin dar!) Inte konstigt att jag blir stressad när jag tror att jag måste göra allt. Att allt måste komma ut perfekt. Nu kommer frågan, hur har jag fått för mig detta?

Det är kanske något att filosofera över..

Jag blir alltid så imponerad av Fredriks mamma när hon bakar bullar! Hon kan ha flera barn runt sig (Okej, två barn. Men det är mycket att hålla koll på. eller, den äldre är väl snart inte ett barn längre.. men de är två stycken av dem..) Och hon bakar och står i och låter barnet hjälpa till.

Jag kan sitta och titta på och känna hur stressen bubblar upp i halsen på mig. HON GÖR DET INTE SJÄÄÄÄLV! TÄÄÄNK VAAAD MYCKET SOM KAN GÅ SNEEETTT!!!!
Jag vill så hemskt gärna kunna vara så, att kunna se det som en rolig grej.. Men det gör jag inte, allt är ALLVAR. Ett bullbak!! VAD KAN HÄÄNDA!?

Sofies värsta senario:

Sofie börjar blanda till bulldeg, mjölet åker ut på golvet (det blir damm i mjölet), sockarna blir smutsiga och det knastrar under fötterna när man går (har ingen aning om var knastret kommer ifrån, det är mjöl vi snackar om, men från bilden i mitt huvud så får jag den där obehagliga känslan under fötterna). Sofie fortsätter blanda, det är damm i smeten (var kommer dammet ifrån? tänker jag använda mjölet som låg på golvet??). Kanske blir det för mycket mjöl i smeten vilket kommer att sluta i att bullarna blir hårda som sten = ingen vill äta Sofies bullar.. :(

Kanske hamnar en massa mjöl utanför, förutom på golvet, och jag får det på kläderna, i håret, i ansiktet.. Då måste jag duscha, duscha tar lång tid och man måste börja bygga upp fejjan och håret IGEEEEN (Här är Sofie lat).

När det är dags att kavla degen så är det fortfarande allt damm i degen som jagar mig i mina drömmar. (VAR KOMMER DAMMET IFRÅN!??!)

Vidare så snirklar man ihop bullarna fint och lägger dem i små fina formar. (Tänk om bullarna inte blir perfekta? Tänk om de ser lite knöliga ut?) TÄNK OM NÅGON VILL VARA SNÄLL OCH STÄLLA IN PLÅTEN I UGNEN OCH TAPPAR PLÅTEN PÅ GOOOLVEEET!!!.. ALla bullarna hamnar uppochner, pärlsockret och ägget kletas runt runt tills det blivit en kvicksandslik sörja på golvet. Där alla i familjen fastnar och inte kan komma loss..

Jag ska nog inte baka mer..