När karusellen stannat och vi känner för att kliva av, är det kanske pga att vi blivit yr utav hastigheten.

Vi har varandra alltid nära till hands, du finns där, jag finns här.
Det känns bra så. Jag älskar dig.

Fokus på allt jag har att vara glad över:

- Min vän som följt mig ända från miniettan började gråta idag när vi pratade om att jag ska flytta. Hjärtat!

- Jag får möjligheten att åka utomlands för mitt sista gymnasieår! Snälla föräldrar.

- Jag har farföräldrar som är friska och bryr sig. Som alltid ställer upp med skjuts och mat och för min hund.

- Jag har två toppensystrar som jag älskar jätte mycket.

- Mina föräldrar bor tillsammans, är friska och älskar oss barn mer än allt annat.

Jag är ung, jag borde inte stressa så mycket. Carpe Diem.

Idag gråter jag.

Ingenting funkar. Typiskt också.

Egentligen borde jag vara glad, jag har fått pengarna från kommunen och eftersom jag blivit antagen till skolan också, så är allting fritt fram. Så jag är glad för det, det känns jätte skönt. Nästan så att det känns som att det inte kan bli september snabbt nog.

 (se här! vilken jävla snorunge jag är, jag borde vara glad men är det ändå inte!)

Jag har pratat med körskolan om körkortet, vi har bokat in jätte många lektioner så jag ska vara klar med det fram till min födelsedag. Det är bra. Hon berättade dock något jag redan anade; att det blir svårt att ta körkortet direkt efter min födelsedag eftersom väntetiden är ungefär tre veckor vid den där tiden före sommaren.. (Det skapar alltså problem för att jag ska kunna ta sommarjobbet)

Körlektionen idag var hemsk, jag började gråta.

Jag måste:
vara glad,vara trevlig,vara duktig i skolan,lyckas ta körkortet,vara en duktig dotter,bli snygg,hinna med kompisar, vara en fin,snäll,bra,rolig,omtyckt,älskad flickvän, en bra lillasyster,ett bra barnbarn, omtyckt klasskompis.

Så, hur ska jag lyckas lura alla att jag är allt detta då?

Jag vill mest av allt bara vara ensam, länge. Jag saknar kroksta då jag hade ett eget rum i en källare där jag kunde gå iväg för mig själv. Jag har aldrig sett mig själv som någon som behövt vara ensam, men det är tydligt att jag blir knäpp av för mycket sällskap.

Jag menar inte att vara otrevlig, jag menar inte att verka ouppfostrad, jag menar inte att vara snäsig, jag vill bara vara ensam en stund.

Jag vill försvinna så fort någon kommer på besök, någon ytterligare..

jag är jätte glad över att folk vill komma och hälsa på, men jag vill inte behöva vara närvarande. Jag vill inte behöva vara trevlig.

Jag har inget intresse utav att träffa folk, för då måste jag anstränga mig. Jag orkar inte. - skitunge

Jag skäms över att jag känner såhär. Jag vill låtsas som att det inte är så. Men så är det.. Jag vill inte såra någon, det är inte någons fel.

Jag har flera saker i skolan att göra men jag låter de bara staplas på hög.

Jag MÅSTE göra det men jag vet inte från vilket håll jag ska börja. Så i slutet blir det bara så att jag inte gör något alls. Jag behöver lugn o ro runt mig när jag ska plugga, jag hittar inte lugn o ro någonstans. Jag vill ha ett träd, ett eget träd.

Sen det där med att vara en bra flickvän det går inte alls. Egentligen borde jag skratta åt det hela. Ge upp.

Det är helt klart att det inte funkar.

Varje dag glider vi ifrån varandra mer och mer, och jag blir arg/ledsen/frustrerad/sårad för att jag inte verkar kunna göra något åt det.

 "Ge mig mer space"

- Jag jobbar arslet av mig för att kunna ge dig det. Men det tycks vara det enda du vill ha, space. Men jag menar inte att det bara är ditt fel, det är mitt också.

Förlåt för ett sånt pessimistiskt inlägg idag.

Alla dagar kan inte vara på topp.

Det är bara en sån dag idag, en dag då jag gråter.