o Utbildnings fas

o A fas

o B fas

o C fas

o Fordons fas

o Repetitions fas

o Osedda frågor

o Mina svåraste frågor

Trots huvuvärk och ont där min visdomstand skulle ha suttit drog jag mig till körskolan för lite mer teori. Nu är jag på repetitions fasen. Jag hann göra den två gånger innan jag lessnade och gick hem.

Jag fick ett recept på Ibumetin 600mg av min tandläkare, konstigt nog hjälper de inte alls. Jag tog en tabl. väntade en timme men ändå fanns huvudvärken och ontet kvar. Jag tog en till, fortfarande ingen värkan. Helt otroligt! Undra hur det skulle kännas om jag inte tog någon ibumetin alls! -Förmodligen som inatt då jag vaknade utav det onda..
Nåja, tandskrället är borta för gott och det här handlar bara om några ynka dagar tills tandgraven täckts igen. Sen är jag BACK ON TRACK.

Jag fyller arton år på söndag och då har jag uppnått åldern "myndig". Då kliver jag över tröskeln till den ålder som tillåter mig att ta körkort, köpa sprit på klubbar och fatta egna beslut. Konstigt är väl det egentligen då, att min mormor som fyller 80 år i September inte klarar av något av de sakerna. Jag menar, hon skulle aldrig kunna ta körkortet nu, hon skulle inte ha sinnesro att sitta och lära sig något. Faktum är att varje dag i hennes liv de senaste tio åren har hon glömt mer och mer.
Hon nöjer sig med ett glas saft innan middagen och hon kan inte fatta egna beslut längre.
Hon är min mormor och hon är mycket äldre än vad jag är men ändå tillåts hon inte göra saker som jag får göra, därför hon kan inte klarar av det.

Det är en konstig sak, att bli gammal och sjuk.

Jag kom precis hem från mormor, mamma hade lämnat några saker i en påse som jag skulle gå och lämna. Nagellack, nagelfilar och hårspray o lite annat smått.

Det är väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation, man vet aldrig hur och varför en människa reagerar som den gör. Jag har stött på människor som tycker att det är konstigt att jag inte gråter varje gång jag varit hos min mormor. Människor som sett hur mormor just nu är.
Jag tror att egentligen är det inte så konstigt, ska jag hitta något positivt med mormors sjukdom är det nog att hos henne har jag lärt mig, hela min familj lärt sig, att uppskatta det lilla. Man måste ändra fokus, inte stirra sig blind på alla saker som tyder på att hon är sjuk utan snarare hålla ögonen öppna för de små glimtarna då hon visar sitt gamla jag. Det jag som är en mamma, mormor, farmor och svärmor.

Jag har trots allt en mormor som är i livet, jag har kompisar som inte ens har det. Även fast min mormor är lite kantstött så ska jag ju inte vara mindre glad för det, hon finns kvar och jag kan träffa henne när jag vill. Dock kan ingen prata med henne och förvänta sig att hon ska komma ihåg vad som sägs men det är ju bara en detalj egentligen. Hon finns ju där med två händer att hålla i och en person att bara ta sällskap av. Hon försöker inte borra igenom min hjärna med nyfikna frågor utan hon låter mig sitta precis som jag är. Det räcker med att hålla en hand.

På vägen hem igen så funderade jag över det hela, vår familjs situation. Det är självklart att om vi fått välja skulle inga sjukdommar få brotta sig in i vår värld, men vi blev aldrig tillfrågade. Hemligheten är väl att lära sig uppskatta det man har och försöka lära utav det istället. Det finns för det mesta en synvinkel som kan se det hela lite mer positivt, den är bara kanske lite svårare att hitta.
Nu menar jag inte att allting alltid är frid och fröjd. Ibland väller allting över som en våg och det känns som att det nästan aldrig finns ett tillfälle att ta ett andetag.

De gångerna kommer nog jämt att finnas, vad det än handlar om.

Jag är glad att du lever och att du fortfarande finns kvar, behöver jag ditt sällskap finns du inom räckhåll.