Djupa andetag

Jag finns

Det är så otroligt kallt utomhus och det har varit det hela dagen så det är knappt man vill sticka ut näsan. Jag har varit ute med Nikko lite grann så jag har iallafall fått luft, KALL luft. Just nu visar termometern på minus 16, 3 grader. DET känns kallt, trots att jag vet att det finns ställen i Sverige som har det ännu kallare.

Jag vill bara påminna om att livet är just nu. Det händer saker, ibland som man inte kan rå på, saker som händer utan att man förstår riktigt varför. Eller så förstår man varför, anledningarna verkar uppenbara, men det är svårt att ta till sej hur läget är och bara acceptera.

Jag har funnit min identitet!

( ...dagens avslöjade hemlighet blir nog att... jag tror att fröken L också funnit sin. Hon har en kattkvinna djupt inom sej, hon också! :D )

...tvivla på mej själv.

 

Vad snälla ni är. Tack, tack, tack för att ni tar er tid att rösta!

I'm better than that, just so you know. I'm better than this.

"Du ser nålen i din väns öga men inte bjälken i ditt eget"

Idag bjuds det på riktigt kallt vinterväder här i norrland. Det har varit över 13 minus och det kändes rakt in i skeläättett (ni som sett IKA i RUTAN vet hur det ska låta) vill jag lova. Tur att man får sitta inne och ligga och halvsova på sängen. Mmmmyyys..

Del II Livssyn

Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag på att man ska försöka vara en god medmänniska och alltså ställa upp på det man kan och finna glädje i att glädja andra. Men hur är det då med de personer som ända sedan födseln har haft en kupad hand under sig och aldrig behövt känna sej utelämnad?

Jag tror inte att själva "utanförskapet" är en bra känsla för oss människor i långa loppet, framför allt inte om det sker väldigt ofta, väldigt mycket. Jag tror att stort utanförskap skapar missförstånd och fördomar och rädslor. Allt det är känslor som för människan är ett stort minus och bidrar endast till negativa handlingar. För att kunna utvecklas behövs en vilja att förstå varandra och en vilja till uppoffring, att uppoffra sin egen trångsynthet och erkänna den andra människan som en individ med egna historier att berätta. Alla bär vi med oss något i en stor låda, och alla har mer eller mindre behov av att dela med sej av vad som finns innuti. Men jag är säker på att ALLA åtminstone EN gång behöver få öppna lådan och sortera lite grann. En välsorterad låda är nog det finaste man kan äga.

 För att återgå till frågan jag ställde, så vill jag påstå att en del utanförskap kan bidra till större ödmjukhet. Men inte av den sorten som jag tidigare skrev om, utan att någongång få känna att hela världen INTE cirkulerar kring en själv och se att det faktiskt är ett stort previlegium att ha nära och kära som bryr sig om en. Utan lite motgångar tror jag att man har svårt att möta medgångar med öppna armar, lättnad och äkta glädje.

Ödmjukhet är en egenskap som jag tycker är starkt eftersträvansvärd. Jag talar inte om att man ska vara "daltig" utan mer kunna ha förståelse och försöka utveckla sin förmåga att förtränga sitt "fördömande". När du gått så långt att du ger dej på att döma andra, borde det betyda att du själv har ett samvete som är så rent att du har rätten att se ner på vad andra gjort fel.

Frågan jag ställer är; vilken människa äger det samvetet? För den personen skulle jag hemskt gärna vilja träffa och skaka tass med.